I min värld är snön rosa. Jag vet inte hur den ser ur i din värld, men ni vet, jag är en såndär drömmare. Bland faktauppsatser, franskaprov och bokrecensioner måste jag få lov att låtsas att min snö är rosa. Eller lila. Kalla det vad ni vill.
Mina ögon orkar inte vara öppna. Det är omöjligt att krypa ur mitt ide av dun på morgonen, allt för att gå till ett hus fyllt med hundratals människor med samma känsla just den minuten när de går från att andas minustioluft till att andas kaffe och korridårsdoft. Just detdär att vakna på morgonen för att släpa sin tunga kropp till ett ställe där ord som elevdemokrati och rättvisa blivit så sönderslitna av alla dessa lögner. 
Men sen, att komma hem till ett lager med femton centimeter snö, en varm kopp mjölk och marshmallows, snölek med mamma, värma sig vid brasan och bara hata måndagar. Det är sånt som gör måndagar så bra ♥