Run through this city like kings and queens.
Det tog mig bara några dagar innan jag började märka enormt resultat på flera olika plan. Jag blev piggare, gladare, mådde bättre över mig själv, fick en finare kropp och sov bättre. Där bestämde jag mig för att skippa sockret, skippa godiset, det överflödiga fettet och den "goda" livsstilen.
Många äter godis för tröst, tro mig, när man börjat träna mår man så bra att man inte behöver någon tröst! Mitt sötsug har verkligen försvunnit på bara någon månad. Jag var tidigare sockerberoende, fick jag inte godis blev jag sömnig, rastlös och fick huvudverk, de känslorna är bortblåsta!
sv: Hej, förlåt för att jag tagit mig så himla lång tid att svara. Det har bara varit så mycket i mitt huvud de senaste dagarna och jag har bara inte kunnat samla tankarna för att ge dig ett så klokt svar som möjligt.
Vad fint att du tyckte att jag var en bra person att skriva till. Mest för att jag aldrig har varit en sån person som man skriver sånt till. Men jag är glad att du gjorde det.
Tänk inte så. Tänk aldrig så. Du är bättre än han. I alla lägen. Även om han (vette sjutton varför han skulle vara sån och bara skratta) skulle skaka på axlarna och inte känna samma sak så var du ändå modig och vågade känna och framför allt vågade säga det till honom. (om du har gjort det eller kommer att göra.) Jag hatar också "<3", tycker att det har blivit så himla opersonligt så jag skriver det bara om jag verkligenverkligenverkligen menar det.
Jag vet inte om det här hjälpte så mycket, men våga känna. Och våga berätta. Det värsta som kan hända är att han inte känner likadant och jag tror faktiskt inte han skulle säga så till sina kompisar. Killar är inte såna.
Idag kom sista droppen och jag har nu tagit bort honom helt. Skrev till och med den 30 i min dagbok att det var min allra sista anteckning om honom och att om ett år så är han helt och hållet borta ifrån mitt hjärta. Jag är bara så jäkla trött på att vara så nedstämd och ledsen och jag vill inte gå omkring och vara så jäkla cynisk och allergisk mot kärlek. Och jag är så himla trött på att se mina kompisar i deras förhållanden och nu har till och med mina föräldrar börjat fråga. Och jag vill bara svara att jag är inte kär i någon. Jag har ingen att bli kär i för varenda kille jag träffar puttar jag iväg för jag vill inte att dom ska komma så nära och såra mig precis som han gjorde. Jag vill vara stark och självständig och jag kan inte vara det när jag är beroende av någon annan. Och ingen förstår det. Och det gör mig så himla ledsen.
sv: Åh vad fint av dig! Jag kan bara säga detsamma om dig. Du är också den enda som förstår för när jag liksom försöker prata med mina vänner om honom få fattar dom liksom inte. Hur det känns eller att det inte är den enklaste saken i världen att bara glömma.
Och vad fint att du också bestämde dig. Tror att det blir lättare att glömma om man liksom inte påminner sig själv om det hela tiden.
Jag skulle jättegärna vilja träffa dig också nångång! Typ ta en fika eller något hade varit superkul!
har du tips på bra, billiga skor för träning?
