Sånna som mig finns inget namn för, och inte mycket hjälp att få. I samhället pågår en konstant debatt om att jag ser omänsklig och sjuk ut och att dockor som ser ut som mig inte borde få existera och sprida så sjuka ideal och bara en hund vill ha någon som mig. Det är också okej att hela tiden påpeka min vikt och det är helt okej att säga att jag ser ut som jag ska gå av på mitten. Det är inte elakt, det är inte som att säga till någon att de är tjocka eller att stolen de sitter på kommer braka ihop av deras vikt, inte alls.

 

 

I skrivande stund sitter jag här med min kvällsdrink - Avokado, Mjölk, Proteinpulver, Ägg, Grädde, Rapsolja och Vaniljglass nermixat i en en enda Smoothie. Något jag dricker varje kväll för att jag någon dag ska slippa gå runt i flera lager kläder och våga bära löpartights istället för mjukisar på gymmet. Det gör dock ingen större nytta, hjälper mig mest att inte gå ner i vikt för någon mat får jag fortfarande inte i mig. 

 

Vi existerar, vi är så små att vi inte syns och våra ljusa röster smälter in i bruset av debatterna. Men vi existerar och vi försöker jobba med en metabolism som jobbar emot. Det finns mer än anorexi, det det finns vi som ser ett skelett i spegeln och pekar ut alla ställen där man skulle operera in implantat om man hade pengar. Lite på rumpan, lite på låret, lite i armarna. 

 

Jag är så trött på att vi hela tiden ska bli jämförda med "riktiga kvinnor" och man ska gilla bilder på facebook för att visa sitt statement att kruviga kvinnor är vackrare än smala - dessutom är våra pojkvänner hundar. 

Ja jag är spinkig, ja jag hatar mat, men jag försöker. Jag tvingar mig själv och jag försöker, "Komigen Fatima, en sked till" Och jag ger mig själv applåder de dagar jag lyckas äta fyra potatisar istället för en och jag älskar mig själv som mest när jag lyckas äta en hel kycklingfile själv. Ja. Jag är ätstörd, jag hatälskar mat och har i så många år försökt öka siffrorna på vågen. Men det finns ingen hjälp för sådanna som mig, för vi sprider sjuka ideal och tillhör inte en utsatt samhällsgrupp - Vi är de vackra, nyckelben som sticker ut likt horn och ben så nätta att de skulle kunna gå av när som helst. Vi är de alla hatar. Och det finns ingen jävla hjälp för sånna som oss.