Vår kärlekshistoria känns som en filmrulle. En trist och mörk dag i Mars befann jag mig i huvudstaden för att skriva mitt sista prov på min pilotutbildning, aldrig hade min mage surrat och kittlat så. Tanken var så löjlig, att idag var dagen jag äntligen skulle dra ett streck över 1.5år med outhärdliga nätter av pulverkaffe och frustration. Alla förhoppningar bara växte och växte i mig - självklart blev jag inte godkänd. 10% bort. 2 svar för dålig. 

     På mindre bra humör skickade jag iväg ett sms till min vän och föreslog att vi tog en fika, Sasha min superbra pilotvän & shoulder-to-cry-on satt på sitt kontor och fick neka mitt förslag, men föreslog att jag träffade hans vänner Jonathan och Joseph. "Varför i helvete skulle jag vilja träffa hans vänner utan honom. . . det blir ju inte alls stelt" ungefär där gick mina tankebanor, men å andra sidan "Fast denna dagen är så dålig att den kan bara bli bättre, så tsha, varför inte" (Jag hade alltså aldrig träffat Jonathan eller Joseph). 

     Kalaset slutade med att Joseph aldrig dök upp och det blev bara jag och Jonathan - två främlingar som aldrig träffats. Det närmsta vi kom till att känna varandra var att veta varandras namn och i tre minuter hade jag samma repeterande tanke i mitt huvud "Men helvete vad stelt detta blir nu. . . Sasha vad har du gjort!". Men som sagt. Tre minuter. Det tog inte alltför lång tid för Jonathan att charma mig och över en kopp kaffe pratade vi om livet på världens mysigaste lilla café, gick vidare till hans spektakulära tak där man ser ut över hela stockholm och fortsatte diskussionen om vad vi ville göra med våra liv. 
Och här är jag, 8 månader senare med en prins som är vacker, intelligent, omtänksam, rolig, charmig, kramgo & mysig och helt jävla perfekt. Åh min Jonathan ♥