Hösten brukar vara den tiden på året då jag blommar. Jag är en klassisk introvert, inte anti-social på något sätt och inte sorgsen, men regn och ensamtid ger mig energi medan sociala situationer och människor suger livslusten ur mig om jag exponeras för det på tok för mycket. Men denna hösten började med att en nära vän till familjen dog och efter det har den bara eskalerat med dödsångest, ingen apptit överhvuudtaget, minimal mängd träning och enorma mängder sömn i takt med enorma mängder trötthet. Det enda som fyller mig med lite glädje och energi är helgerna som jag spenderar tillsammans med världens finaste pojke (don't argure). Att ligga hemma och kramas hela fredagkvällar är den mest oslagbara medicin mot all ensamhet och ångest veckan medför sig och att lämna honom klockan 5.30 på måndag morgon för att ta tåget hem i den mörka dimman är det absolut värsta jag vet.

Jag har börjat med ett försök att komma tillbaka lite, få i mig mat i form av buljon med 3 tärnade potatisar, några koppar té och lite frukt om dagarna och helt enkelt ingen träning alls och gör mitt bästa för att inte somna efter skolan utan tillägna nätterna till sömn. Det går sakta men säkert framåt och jag hoppas att jag snart står på två starka ben igen - så trött på att vara trött. Det är dessutom onsdag och bara två dagar kvar till jag får krama ihjäl Jonathan igen och har en fullspäckad helg framför mig!