Nu är jag inte direkt någon naturbegåvning på att sketcha men efter mycket tänkande igår kom jag på hur jag vill att min klänning för julbalen ska se ut och jag behövde få ner bilden i min hjärna någonstans. 

Vad får er att tro att min hjärna består av gummi, glas & metall? Kan det vara allt detta eviga tjat? Might be. 

 

Idag var bara en sådan dag. Det var alldeles omöjligt att vakna upp, täcket var för skönt och vinden var för kall och min hjärna låg och morgondagdrömde långt bort åt helvete i fjärran. Det bara fungerade inte att gå upp, fören jag verkligen tvingade mig själv att landa i verkligheten och falla ner med fötterna på min numera gråvita ryamatta och ta trötta. klumpiga steg mot toan för att göra mina business. Men ingenting med idag har varit jordnära, eller vanligt, eller sådär typiskt torsdagit. 

När jag väl tryckt i fötterna i mina trasiga converse och begett mig ut för promenaden till bussen med min favoritlåt atm, "Yellowbrick road" med Angus&Julia Stone så såg jag den mest magiska dimman jag någonsin skådat och jag fick liksom typ nypa mig själv för att förstå att jag verkligen var vaken. Den låg över sjön och solen sipprade igenom den och den var ojämn och perfekt och hela luften luktade löv och friskt. Höst. I bussen bländades jag av ett orangeat sken som dämpades av en tjock dimma och skogen var fylld med ljusstrålar som trilla genom långa tallar och granar.

Väl i skolan fick jag höra en himla intressant och otrolig berättelse av en kille som var med i Backa/Diskoteksbranden i Göteborg. En gripande historia som verkligen har fått en att tänka till och tänka efter och inse hur jävla bra man har det.

Efter en lång dag i skolan satt jag med fjärilar i magen på buss 400 till storstaden, tog en hundrakronors "fika" på Espressohouse och tjänade ett vuxenpoäng. 

Vuxenpoängen blev fler när jag kom fram till flygklubben för min första teorilektion, svart kaffe! Inget socker, ingen mjölk. Jag är förövrigt allergisk mot Kaffe men har svårt att säga nej när någon säger "Kaffe" och höjer tonen för att markera att det är en fråga och då säger jag med en pipig och blyg röst "Ja tack" och tio minuter senare när kaffet ligger och skär i magen svär jag tyst för mig själv i huvudet. 

Vi var två elever idag. Två! Haha! Men det var perfekt att sitta i klubbens slitna soffa och se planen utanför landa och starta medan jag satt i samma rum med människor som kände precis som mig. 

 

Bilder av Emilia.

Jag började precis skriva på ett inlägg om hur tragiskt mitt liv är i denna stund men jag bestämde mig för att ge laptoplagandet ännu ett försök och voila! Jag kanske ska fundera på att bli datorexpert? Eller ja, tangentbordsexpert snarare eftersom mitt tangentbord vart smått törstigt här om dagen, och det slutar bara på ett sätt. 

 

Med två french toast vilande i magen häller överdoserar jag té i min alldeles egna vattumanskopp och blänger surt på franskaläxan bredvid mig. 

Jag kan inte skryta om att det har varit särskilt aktivt här. Men jag lider av en konstig blandning av flygeufori, téöverdos och kemiångest och någon som hamrar på mitt huvud, ouch.

Höstviljorna har egentligen inte ändrats från sist. Bara galaxy-leggings som också joinat listan. En katt och pilotlicens står fortfarande allra allra högst upp på listan! 

 

Idag har fan då varit den hemskaste dagen på länge, det ska gudarna veta! Inte nog med att jag igår blev småsårad av en människa jag halvgillar sådär lagom småmycket. Jo. Ni fattar. Så idag åkte jag in till stan och gick in på BikBok som hade fantastiska "Köp ett par valfria jeans och få valfritt plagg på köpet till värde av 199:-" 

Hittade ett par jeans för nittinio och en fin tröja i zebramönster. När jag kommer till kassan gällde det visst bara jeans som kostade 250 och uppåt, trots att det klart och tydligt stod "Gäller ALLA jeans" Ja tack för det. 
Så är jag lite blyg och så och tänker "Men äsch förfan, jag tar jeansen. De kostar bara nittinio" de var inte särskilt snygga eller bekväma eller passade mig särskilt bra utan ville bara ha dem för att köpa med tröjan. Men jag tog dem, för det kändes pinsamt att liksom bara "Jaha okej men då vill jag inte handla". Då hade jag 180 helvetes jävla kronor kvar och jag behövde ju hundranittinio till en fin tröja jag hade hittat på Gina! Jag ba "ÅH, men jag går tillbaka imorgon när det är någon annan i kassan och byter, så blir det inte så konstigt". 
Kommer hem och läser "REAVAROR BYTES EJ" på kvittot. Ja tack för det säger jag bara. Hundra kronor till ingenting.

Men det är fortfarande inte slut, tänkte för omväxlings skull dricka kaffe istället för Chai idag, jag har druckit vaniljkaffelatte på espressohouse innan, himla gott! (tyckte jag då) Idag blev jag alldeles spyfärdig efter några klunkar, och jag som hade pundat ut trettionio på en STOR Vaniljlatte. 
Tack gud för att du ändrade min smak på Kaffe helt plöstligt.

Och tack BikBok för att ni blåste mig på hundratjugo spen. 

Tack.

Tack hela mitt senaste jävla dygn för att du har varit så bra!

Detta kan nog vara den vackraste bilden jag någonsin har sett, ärlig talat. 
Jag hade kunnat skriva en hel roman om hur mycket respekt detta förtjänar, och jag blir så stolt. Och så inspirerad (inte för att jag är varken bi eller homosexuell) men detta ger mig lite hopp. Jag som är så kall, ofta inte tycker så mycket, eller känner så mycket blir helt varm inombords av denna bilden. 
Barn är barn, barn kan ingenting om kärlek tycker väl säkert alla människor där ute som tycks sig vara förnuftiga. Och ja. Barn är barn, när jag var sex år var jag så kär att det gjorde ont i en kille som hette Felix. Vi var tillsammans i tre dagar, gjorde slut i fem, och var tillsammans i sju och gjorde slut i två, var tillsammans i en dag. Ja. Ni vet hur det var. 
Och även om detta förhållandet varade i tre dagar, så betyder inte de att de inte var kära. För när man är sex är man också kär, kanske inte på samma sätt som när man är 25. Men man kan vara kär i alla åldrar, fast på olika nivåer. När jag var tolv var jag också kär, så att det gjorde ont, jag hade råkat bli asförälskad i en kille jag träffade på min semester i London. 
Nu är jag inte kär och tror inte att jag kommer bli det direkt heller, för jag är så dålig på känslor - men jag har inte samma tankegång som när jag var tolv och var kär. 
Och bara så ni vet - man väljer inte riktigt vem man blir kär i. Klart att man har det man föredrar, men man väljer inte exakt vilken person hjärtat ska slå lite extra för, jag vet inte vad som bestämde det för dessa unga pojkar. Kanske någon högre makt? 
Men där ser ni, hur stark kärlek är och att homosexualitet är naturligt och bör vara accepterat överallt!

God knows what is hiding in those weary hearts and those sunken eyes.

 

I try to fight all these feelings inside. I try to not be blind. 

We all know feelings are what makes us weak, when we fall for the stars that has aligned. 

If you love me, help me stay strong. 

Lead me to what's right, not to what is wrong.

Med Melissa Horn på låg volym, tom tekopp och ett lite halvont hjärta kan jag inte sluta kolla på alla bilder. 

 

Hela hemresan var bara jobbig. Ingenting med att flyga var bra, och när jag stod vid gaten och insåg att jag vill inte flyga hem. Jag vill inte. Så blev allting sådär suddigt och allt man ser är vatten som plaskar runt i tårkanalen. Varenda millimeter av min kropp gjorde ont och jag räknade att klockan var sex på morgonen och vi hade varit vakna i fyra timmar redan. 

 Efter tio minuter på världens mest trånga buss till flygplanet och mycket stirrande på en himla snygg kille i en sån grå kofta som jag också har så traskade vi ombord planet, hittade fönsterplats och satte oss ner. 
Det kändes bara inge bra. Jag är inte rädd för att flyga, det är det bästa som finns!
Men jag var rädd.

 

 

Direkt när jag kom hem kollade jag på nya resor, nya äventyr för att jag och mina vännor. Vi ska korsa hela världen tillsammans. Så mycket vet vi - resten är inte så noga.

Jag vill odla långt hår och skaffa en svart, lite för lång kavaj. Min plattång är död och jag känner mig ful.ful.ful. ful som fan.

 

Det ni längtat efter så himla mycket och undrat över hela våren är äntligen här!

Igår hade jag en sådan supermegabra lördagskväll. Jag åt inte jordgubbar i någon fin park i stockholm med en drömpojke och jag dansade inte barfota över någon småländs äng med en kattunge i min famn.

Jag pratade, och pratade, och pratade men någon trevlig tysk, så för en trist lördagskväll i mitt liv kunde jag låtsas att jag var påväg hem från ett dansgolv i Berlin med en Minolta i min hand och tre överfulla filmer och att en trevlig tysk gick bredvid mig, och vi hade så himla mycket gemensamt. Alldeles för mycket gemensamt. 
Det bästa vi hade gemensamt var att vi var lyckliga. 

Sen gick vi hem och satte på Kings Of Leon – Come Around Sundown och började lyssna på den nerifrån så att vi lyssnade på The end sist.

Vi dansade och gjorde solen så lycklig att hon kiknade av skratt. Det stora nöjet gjorde henne så sömnig och för varje millisekund som passerade oss med ljumma junibrisar så föll hon längre och längre mot marken och färgade ljuset idylliskt orangeat. Våra själar tröttnade på att springa i cirklar till melodier från grammofonen så samtidigt som dagen gav upp gav vi upp. Det enda som separerade oss från solens strålar var att vi aldrig reste oss igen.

Från dagens shoot.

Men vad kan jag säga? Mina vänner är supermodeller. Känner att jag absolut inte passar in bland de människorna, haha! Men de är världens bästa vänner. Vet inte hur jag lyckades få bra vänner, som ser ut som supermodeller. Jag vet inte om jag är en bra vän - jag är inte riktigt vän med mig själv om man säger så. Däremot ser jag inte ut som en supermodell. Inte ens i närheten.

Nå, det blev en himla mysig dag med mycket skratt och mycket huttrande när solen gick bakom moln.

Nu återstår bara sista skoldagen, jag har varit hos sjukgymnasten och fått ett vitt papper med massa gubbar på som tydligen ska göra mig frisk, om jag härmar gubbarna på då.

Jag nästan smått önskade att det faktiskt var diskbråck, för har symtomen och då hade jag kunnat operera mig och bli av med skiten, men nej nu ska jag träna i hur många månader som helst innan jag blir frisk för jag är tydligen alldeles för överrörlig. Det trodde jag bannimej inte. . .

Och när hon testade mig insåg hon att jag hade väldigt överrörliga höfter och rygg, antagligen därför smärtan är som värst där.

Det är så mycket roligare att redigera gamla porträtt än att redigera nya bilder. Jag minns att det var kallt, och jag älskade varenda vindpust för att den fick mitt hår att fladdra sådär fint. Och jag minns att det var den dagen jag var sen till Franskan och min lärare började säga att det alltid var jag som var sist, och det stämde inte på långa vägar så utan att få ett utbrott bad jag försiktigt om ursäkt och gick ut. Då sade hon till min klassföreståndare att jag hade fått ett utbrott. Då ringde hon till mamma och sa att jag betedde mig dåligt i skolan, och hade utbrott och grät utan anledning och att mina betyg gick nedåt, och mamma var så himla arg.

Jag var så ledsen den dagen. För jag kunde inte hjälpa att jag grät en gång. Jag är sådan. Jag bara börjar gråta utan att riktigt veta varför och utan att riktigt kunda hejda mig. Det är himla pinsamt, men vad fan ska jag göra åt saken? Och det var inget utbrott. Jag var lugn. Lugn. Och mina betyg i år har höjt sig, som in i norden ska ni veta.

Jag gjorde det. Jag lyckades. Trots att vintern har varit en av de värsta vintrarna i mitt liv med dåliga nyheter, många tårar, många nätter utan sömn, mycket tankar om hur bra det vore att dö, mycket bantande, mycket hetsätande, mycket skratt, mycket dumheter -

så lyckades jag.

Dancing to Mumford & Sons. I am just about the happiest girl dancing on this earth, even though my current roleplay is really sad, and makes me drop a tear or two, the real me, in reality is just about euphoric. 
I need to stop be so into my roleplay that it makes me sad, I feel like her. Sometimes I wish I was her, even though she is some days living in hell where love and hate meets. Many days, she's on a nother planet, where she is the luckiest girl, with her lover. On another planet where they are inlove. Even though she spends too many days down in hell, it is always worth it in the end. At the moment, we are stuck in hell. Not knowing wether we'll come back or not.

Pictures by Sanna

I love it to have it B/W, blurry and noisy. I might even adore it. Yesterday and today was so fun ♥ Ah. Just had a taste of summer, now we have to suffer through 5 weeks of school . . .! Then me and my co. worker and also very awesome friend Emmie is heading for that AIRCAMP. And I, I am going to fly!!!!!!!!!!!

This inspiration in a level that no one else but Spells can reach. I can feel the cold breeze here in my chair. These pictures are so alive and I just can't wait to start shooting for hotlikehell! Hopefully we can pick a bus to the ocean and shoot there aswell. I also planned on shooting at dadis work. It's kind of piles of sand and stones and dirty and also a "streetshot" in town. It just kind of sucks that I don't have the lenses I would love to use. Unfortunately I can't afford any new lenses atm since none of the schools I am applying for are here at home so I'll need my own place to live and make my own food so those 15.000 I would love to spend at a new camerahouse and a 85mm lens needs to be saved just in case I move. . . hate the words just in case. Ah!!! I want to move so bad! I am crossing my heart, toes and fingers that I'll make it into UWCSEA. Singapore, wouldn't it be rad to spend the best before the last there ;)?