Året 2012 började med att jag lovade att detta skulle bli mitt livs bästa år. Jag skulle bli kär, lycklig, flyga och resa. Jag skulle leva som en kung från dag till dag och andas euforin. Allting blev kanske inte riktigt som planerat, jag lyckades inte vara så stark som jag ville vara. Tvåtusenelva slutade trots allt med att jag fick reda på att far min var sjuk och sorgen satt i rakt igenom tvåtusentolv. 

 

Vintern och våren var en lång tortyr, jag trodde att hela livet var över. Jag grät varenda natt, jag hade ingen ork, jag var så sliten och så ledsen och inuti mig fanns inte en gnutta hopp. Jag var så jävla trasig som människa så det var inte sant.

Jag spenderade den tiden med att försöka göra min pappa stolt för det kändes som om att all min tid var slut, jag var tvungen att spurta nu. Emellan sorgen förändrade jag mitt utseende jämt för att det var någon bra escape från verkligheten. Hårförlägning, färgning, det mesta. 
Skolan var helvetet på jorden. Jag fick inte alls ihop det, lärarna tyckte jag var monster och jag tyckte (tycker) lärarna var (är) monster. Jag grät litervis och ingen förutom mina vänner var på min sida, ingen trodde mig vad jag än sa, ingen förstod hur helvetes jävla trasig jag var. Jag vet inte vad jag hade gjort utan världens finaste vänner.

 

I Maj kom de ljusa nätterna, grillkvällar och första brännan. Lyckan började sprida sig i kroppen, jag och bästavän Karro kom på att vi skulle ta våra vingar till Ungern tillsammans och äntligen fick mitt liv lite nya dimensioner, jag blev lite mer impulsiv och lite mer lycklig. 

Juni blev så perfekt. Jag började prata med en total stranger åttahundra kilometrar bort, isen i mig smälte och han suddade ut allt mitt självhat. Jag satt uppe hela nätter och vi pratade om livet, kärlek och sånt vi skulle göra innan vi dog. 
I slutet av Juni hoppade jag äntligen på flyget till Budapest med Karro, vi lämnade regenet i Sverige och gjorde gatorna farliga på varmare breddgrader. Det var bland de bästa dagarna i mitt liv, jag skrattade så att jag kissade ner mig tre gånger på två veckor, jag skrattade tills jag grät och vi drack världens godaste limonade på jordens mysigaste café.

Augusti var verkligen min månad. Jag blev så in i helvetes kär i livet. Livet var så bra nu, livet var felfritt. Jag fick mina första minuter bakom rattarna på ett flygplan och gled med en vit fågel över staden med trasiga gator. Jag är fortfarande euforisk av den dagen, lyckan man får av att göra någonting man väntat på ett helt liv är helt obeskrivlig, jag fattar inte hur man kan bli så kär som jag blev där.

 

September. 
Åh älskade fina September. Äntligen började på min privatpilotlicens! Mina drömmars drömmar om att bli pilot gick i uppfyllelse. Behöver jag skriva mer eller förstår ni min totala eufori? 

Oktober, käraste bästaste Oktober. Min försa flyglektion, äntligen! Äntligen var jag i luften på riktigt! 

Slutet av tvåtusen tolv har varit vackert mina vänner, det vackraste i mitt liv. Gråa himlar har varit fyllda med rosa moln och mörka nätter fyllda med stjärnor, jag är bara så lycklig nu så ni anar inte. Jag avslutade året med att shoppa slut på mina pengar, nya skidleksaker och nya kläder som jag verkligen ser fram emot att visa. 

Tvåtusentolv har varit hela livet, allt på en och samma gång. Medgång motgång, kärlek och hat, allt, allt, allt, å vilket bra år ♥ 

Detta året har varit orientaliskt, boho/hippie, klassiskt, rockigt, normalt. Ja gud vet vad, och ungefär varje månad känner jag "Åh nu har jag verkligen hittat min stil". Fast har jag? NU känns det trots allt så på riktigt, för nu går jag klädd i samma trasor precis varenda dag. Kavaj, rött läppstift och ett par tajta jeans, kan vara anledningen till att jag postar outfits ungefär en gång om året, för att jag bär samma plagg dag in och dag ut. Jag måste dock säga att jag trivs bäst i nedtonade färger, mörkare färger, strama tyger, håruppsättningar och läppstift.

 

I min värld är snön rosa. Jag vet inte hur den ser ur i din värld, men ni vet, jag är en såndär drömmare. Bland faktauppsatser, franskaprov och bokrecensioner måste jag få lov att låtsas att min snö är rosa. Eller lila. Kalla det vad ni vill.
Mina ögon orkar inte vara öppna. Det är omöjligt att krypa ur mitt ide av dun på morgonen, allt för att gå till ett hus fyllt med hundratals människor med samma känsla just den minuten när de går från att andas minustioluft till att andas kaffe och korridårsdoft. Just detdär att vakna på morgonen för att släpa sin tunga kropp till ett ställe där ord som elevdemokrati och rättvisa blivit så sönderslitna av alla dessa lögner. 
Men sen, att komma hem till ett lager med femton centimeter snö, en varm kopp mjölk och marshmallows, snölek med mamma, värma sig vid brasan och bara hata måndagar. Det är sånt som gör måndagar så bra ♥