Inte för att skryta eller så. Men jag tänker för mycket och för ofta. Och värst av allt så kan jag inte kontrollera det konstanta ordflödet i geleklumpen innanför det värkande pannbenet. Alltid hör jag henne inom mig tänka, det jag hatar mest är att jag försöker att blockera alla känslor, för att leva längre liksom. Men monstret inuti mig har känslor som spelar ut sig på min kropp, och det är så galet orättvist. Varför kan hon styra mig men inte jag henne? Varför kan hon vara elak mot mig men inte jag mot henne?
Jag försöker bara bli av med henne, glömma honom. Glömma allting. Det vore så skönt, att bara för en liten stund vara en av de icke hemsökta hjärnhelvetena och inte ha några - somhelst - känslor.