Jag har varit där nu. I Budapest. Det stod på min bucketlist och nu är det avstrykt! Nu ska jag bara framkalla tiotusentals bilder och stoppa fotoalbumen fulla med ett av mina hittlis favoritminne.

Det känns så ironiskt att för ett dygn sen packade jag ner mitt liv i små resväskor i den mysiga lägenheten i Szolnok och tjugofyra timmar senare är det bara ett minne. När jag vaknade i morse vaknade jag i mörkret klockan två för att ta fuletåg in till flygplatsen med Karro och Fredrik och nu - samma dag sitter jag i min obäddade säng och försöker komma på vad jag ska göra med mitt liv.
Jag vill bara resa, kasta mig ut i världen med jordens bästa vänner och andas. Skratta tills man kissar ner sig. Skratta ännu mera. Gråta under stjärnorna lite och kolla på allt fint som bara är. . . runt en liksom.

Jag är ingen hemmasjäl. Hemma är jag gärna så lite som möjligt, jag trivs hemma, det gör jag men jag är så ivrig med att testa mina vingar och se världen. Skapa minnen och inte ens veta att det är minnen jag skapar.