Vårat enda sätt att fortfarande andas är att lova oss själva. Lova oss själva att sluta tro, sluta hoppas, sluta förvänta oss, sluta drömma. Och vårat enda sätt att ta oss genom dagen är att våga tro, börja hoppas, drömma stort. Vi är splittrade och våra sinnen lever i något svart hål mellan splittrade tankar. Något svart hål där det bara är tomt. Våra blickar söker sig långt bort mot tomma intet, där våra själar hör hemma. 

Så frågar dem "Varför så sorgsen?" 

De kan se sprickan i våran själ genom vår vilsna blick, men de kan aldrig förstå hur den känns. 

Hur ensamheten river oss i skinnet.

Skaver i oss. 

Ger oss kalla kårar bara vi tänker på den,

bara vi tänker på honom.