Höstkylan tar min lena hud ifrån mig. Knottror. Knottror överallt. Knottror när löven är röda och solen skimrar mellan dimman och jag glömmer bort att andas i några sekunder. Knottror när sovrummet är kyligt men själen blir så varm av vaniljdoften som klär så bra mot mina rosa väggar och blommiga gardiner och ljusen som fladdrar när mina andetag kommer för nära. 

Det är någonting med ensamheten som jag gillar omänskligt mycket. Som jag har förstått det är det meningen att vilja pussa pojkläppar och lyssna på hjärtslag med Kent i bakgrunden när man är femton. Fast det är någonting med mig och dagdrömmande, är inte hela charmen med dagdrömmande att det aldrig blir riktig verklighet? Man får längta efter något så mycket att varenda nerv blir som kokt spaghetti och man gör sig så liten som möjligt och låter dagdrömmarna fylla rummet. Man hör hans röst, hans fotsteg, ljudet som flyr genom luften när han drar fingrarna genom gitarrens strängar. Man ser hans guldiga lockar i morgonskenet och smälter. Han är bredvid en, fastän att han är åttahundra kilometer bort. Är inte det charmen i att ha förälskat sig i ett spöke? Varför riskera det att bli verklighet när det krossar ens sköra tonårshjärta?