Det handlar om att hitta någonting som tar en högt över marken även om man är på botten. Någonting som gör att hela själen brinner av lycka. 

Det fanns dagar i mitt liv då allt kändes hopplöst, så känner jag fortfarande ibland. Jag svävar inte på moln konstant . . . men varje gång jag påminner mig själv om känslan av att sitta i en fågel och sväva 3000 fot över den låga vintersolen minns jag att jag inte behöver känna mig så låg när jag är högre än solen, högre än bergen och högre upp än människorna som en gång sårade mig.

Jag har drömt om detta så länge, att riva människors bild av mig. De trodde att jag inte skulle klara det, de sa att jag hinner ändra mig, jag kommer hitta nya intressanta saker. Det sa dem hela livet, jag kände att jag behövde någon som verkligen, verkligen trodde på mig. Den människan fick bli mig. 
Nu svävar jag tretusen fot över marken och jag är bara en diamant i den orangea skyn och de på marken som en gång hånade min dröm är osynliga korn mot en sliten asfalt i en sliten stad.