Vissa dagar på gymmet blir bara så jävliga, körde på ett armpass idag och var helt överexalterad och taggad till tusen. Det kändes som att det skulle bli ett fruktansvärt bra pass och armar är trots allt min favorit (Brukar kunna köra pass på 90min utan att tröttna det minsta). 
När jag satte igång tog jag favoriten först! Dumbbell press - brukar köra 3-4 set med 8kg och 8-10 reps typish. Efter två repetitioner vad jag helt färdig, fick dra ner till 4kg och inte ens då orkade jag alla mina sets. 

Försökte köra på men fick halvera mina vikter och träningstiden för att orka med. 
Jag var väldigt besviken på mig själv när jag lämnade gymmet men ängeln på min axel tog ett rejält snack med den där självkritiska, svinjobbiga sidan av mig själv.

 

Jag har kommit så fruktansvärt långt och insett att det inte längre handlar om att tillfredställa en spegel. Det är min kropp jag ska tillfredsställa. För att kunna tillfredsställa sin kropp gäller det att verkligen lyssna på den och inte pusha dig själv över gränsen. 
   Det finns två gränser i träning, en psykisk och en fysisk gräns. Den psykiska gränsen är den vi måste arbeta med att passera, varje gång pusha oss utanför vår mentala komfortzon - men det är en fin balans. Man får inte överskriva sin fysiska gräns för meningen med träningen är att bygga upp oss och överträder man kroppens gräns bryter man bara ned den. Håller man sig däremot under sin psykiska komfortzon kan man inte räkna med att träningen ger något resultat, man kanske förlorar något kilo och blir snäppet slimmare - men det kommer inte vara en förändring för ditt psyke. Du kanske kommer se lite annorlunda ut, men du kommer inte känna dig annorlunda. 

    Hemligheten bakom ett starkt självförtroende och både mentala och fysiska framsteg är att varje träningspass träna förbi din psykiska begränsning och avsluta passet när du nått den fysiska. 

 

Din kropp är ett tempel, och du min vän är drottningen. Ta hand om dig själv!