Flygnörden är i vägen igen! Måndagen var ledig och självklart, är man ledig från en skola spenderar man den på en annan. Med en sol som stod högt på himlen och klar sikt blev det himla mysig flygning med lite guppig och jobbig luft som gör att man får leka med gasreglaget extra mycket. 

Fastän att jag snart landar min tjugonde timme känns det som galenskap att greppa alla dessa tusen faktum. Fastän att min utvecklingskurva känts himla seg under tiden så är det en chock att tänka tillbaka på början och se nuet. I början var läraren med i sparkarna en hel del, nu är läraren knappt med och pratar särskilt mycket och i fem minuter kan det råda en såndär tystnad som gör att man känner sig ensam i planet, sådanna fem-minutare är alltid bra som mental förberedare inför Solo(!!) 

Jag har ingen aning om när min soloflygning kommer, men det känns verkligen som om att den kommer närmre och närmre. . . 

Det är en sån fascinerande tankte att man faktiskt flyger över en hel jord. Jag flyger över sjumiljarder människor, över marken där öknen möter havet och där isande kyla möter värmeböljor. Allting har jag bara tusen fot under mina vingar. 

Jag har snart fyllt en andra sida i min loggbok, jag kommer nog aldrig glömma den dagen jag skrev i min loggbok för första gången och man kände sig som en sånhär. Nu har jag nitton timmar tror jag att det stod i min lilla elevlogg om jag inte såg helt fel (tappade själv räkningen efter jag bytte sida) Och jag vet folk som liksom bara sådär kan "Jag har flugit 152,8h" Det är i ett sånt läge man liksom "Äsh, nån hundra och lite till" 19 timmar. Det är nästan hälften av utbildningen, nu är ju jag lite speciell och kommer säkert behöva en 70-75 timmar för att fullfölja detta, jag ska inte alls försöka skryta om att jag är mycket till flygare,  men denna lågan kan ingen blåsa ut. Ingen kan ta detta ifrån mig, jag kämpar och jag kämpar och mina instruktörer påstår att jag gör stora framsteg som jag själv inte märker av, men en dag kära vänner. En dag, när ni sitter på ert flyg till semestern hör ni mig

Det handlar om att hitta någonting som tar en högt över marken även om man är på botten. Någonting som gör att hela själen brinner av lycka. 

Det fanns dagar i mitt liv då allt kändes hopplöst, så känner jag fortfarande ibland. Jag svävar inte på moln konstant . . . men varje gång jag påminner mig själv om känslan av att sitta i en fågel och sväva 3000 fot över den låga vintersolen minns jag att jag inte behöver känna mig så låg när jag är högre än solen, högre än bergen och högre upp än människorna som en gång sårade mig.

Jag har drömt om detta så länge, att riva människors bild av mig. De trodde att jag inte skulle klara det, de sa att jag hinner ändra mig, jag kommer hitta nya intressanta saker. Det sa dem hela livet, jag kände att jag behövde någon som verkligen, verkligen trodde på mig. Den människan fick bli mig. 
Nu svävar jag tretusen fot över marken och jag är bara en diamant i den orangea skyn och de på marken som en gång hånade min dröm är osynliga korn mot en sliten asfalt i en sliten stad.