Min tid här är över

Jag vet inte om detta är ett snedsteg kanske, ingen aning, men det kändes för en ny & stilren plattform.
Jag får typ panikångest varje gång jag går in på blogg.se, så mycket kladd och ja, jag orkar inte. 
 
NU HITTAR NI MIG HÄR.
 

Darling, Darling doesn't have a problem lying to herself.

Jag ritar aldrig längre. Att rita var att rymma från världen, en färd ut i det oändliga, det fanns ingen ting, inga känslor, jag kände inte händerna som krampade och handleden som smärtade. Ingenting. Konstvärlden, det var precis dit man gick när man behövde känna tyngdlösheten, inga atomer av börda som tyngde ner axlarna. . men jag är aldrig där längre, så mitt i allt plugg tog jag fram en bläckpenna och kladdade lite random från någon.

How a studentpilot celebrates her sweet solo sixteen.

Och en dag i efterskott kommer det, igår blev jag sexton år gammal, sexton som i sologammal. 
Just sexton är en ganska speciell födelsedag för oss unga flygare, det är lite som gammla hederliga arton som är viktig för någon annan, men en speciell födesledag fick ett bra firande!
När jag kom in till skolan på morgonen stod alla mina vänner vid mitt skåp och sjöng för mig,och då tänkte jag bara "så himla jävla söta människor", när jag då tar nyckeln och öppnar mitt skåp ligger där cupcakes och en massa ballonger med söta elefanter på, jag menar hur omtänksamma och söta vänner får man ha egentligen? Blev så himla, himla, himla glad och det blev en bra skolfödelsedag trots att jag fick stressa mig genom en novell i nationella provet. 
Efter provet var det bara att ta sitt pick och pack till flygklubben, Ett litet brutet molntäcke på himlen men annars soligt och fint och äntlingen lyckades jag få till lite landingar. Det känns som saker börja komma allt mer och mer med flygningen nu och det känns så skönt så att jag kan inte beskriva det, men att få fira en födelsedag i himlen är väl det en pilot kan önska sig? 
I present fick jag en GOPRO KAMERA! (en äventyrskamera som tål det mesta) och den kan ni må tro ska få följa med på min första soloflygning, ååh vad jag längtar! Och så fick jag världens snyggaste jeans och pengar, och lyckligflicka som jag är i skrivandes stund så är jag hur trött som helst och efter en lång vecka är det dags för sängen för imorgon bär det iväg till sälen! Woho!
Vet inte om jag kommer ha tillgång till internet där men om jag har det kommer jag försöka uppdatera er med något videoklipp och lite bilder ♥

Om att bli kär, bli älskad, bli fin.

Han är den sortens människa jag bara vill dansa med.
Min syn på alltdetdär med kärlek har nog evigt varit ultranaiv, jag bryr mig liksom inte om söndagsmys i duntäcken eller sms varje morgon eller alltsåndär. Det där är allt som inte spelar någon roll.
Jag vill dansa på stränder, på pirer, dela på McDonalds största nuggetsmeny en sommarnatt när solen vilar i horisonten, jag vill springa barfota över daggiga ängar och flyga i orangea skyar. . . jag vill somna till favoritlåtar och kramas stressigt på stressiga flygplatser.
Jag tror att jag skulle bli superkär i någon om någon dansade med mig till Kings Of Leon – Revelry på en pir vid ett kyligt hav, och det skulle bli värt att tillochmed skriva ett verkligt dagboksinlägg om det. Jag skriver faktiskt bara riktig dagbok när någonting fenomenalt händer.

Ingen.

Jag har gjort en pakt med min bästa vän hedern, svurit som blodsbröder att vi aldrig ska låta tidernas mest destruktiva monster, honom, komma emellan oss. Ingen skulle bryta vårt löfte, ingen kunde bryta vår pakt.
Han var ingen.
Han var allt, allt, allt, och han fick bli ingen. Den ingen som skulle vända min värld uppochned.

Ta med mig långt bort, till någon solig ö i Indiska oceanen, till palmer, myggnät och kyssar i solnedgången.

 
 
Jag köpte en ny hatt i världens bästa färg, Burgundy. Fastän att jag är lite av en vintermänniska får den mig att längta till drömresor. Min ultimata drömresa är nog st. Marten, tillsammans med någon som vill ligga och bli jetblastad på stranden och planespotta från en badmadrass.

Run through this city like kings and queens.

Du orkar inte va? Du kan inte? Du hinner inte? Du börjar imorgon? Sluta!
Jag har fått tummen ur och gått från chips till träningsnarkoman. För bara några månader sen var jag den lataste människan på vår jord ungefär, jag motionerade så gott som aldrig och klarade inte alls av att springa en kilometer. Den sista dagen på året 2012 spenderade jag på gymmet, sprang 4km. Igår var jag ute igen, en morgonrunda på ytterligare 3-4km, när jag kommer hem lägger jag mig och jobbar med magen efter att benen fått prestera, sen äter jag lunch bestående av sallad och nötter. 
Det tog mig bara några dagar innan jag började märka enormt resultat på flera olika plan. Jag blev piggare, gladare, mådde bättre över mig själv, fick en finare kropp och sov bättre. Där bestämde jag mig för att skippa sockret, skippa godiset, det överflödiga fettet och den "goda" livsstilen. 
Många äter godis för tröst, tro mig, när man börjat träna mår man så bra att man inte behöver någon tröst! Mitt sötsug har verkligen försvunnit på bara någon månad. Jag var tidigare sockerberoende, fick jag inte godis blev jag sömnig, rastlös och fick huvudverk, de känslorna är bortblåsta!
& vet ni, bäst av allt? 30 minuter tre gånger i veckan räcker. 30 minuter är 2% av din dag, så det finns inte en enda ursäkt! 

Happy New Year ♥

 
Ville bara önska er alla ett fint nytt år. Ett år med pojkar som har sneda leenden, resor till nya städer, nya secondhandfynd nyfunna matsensationer och en massa, väldigt massa timmar på gymmet. 

Själv firar jag nyår "hemma" på landet, har precis fått räkor till förrätt och till efterrätt vankas lammytterfilé med Hasselbacks potatis, så jag klagar absolut inte! Bäst av allt så var jag på gymmet en timme i morse så jag kan äta med gott samvete som inihelvete;)
Sen åker jag hem och spenderar min första vecka i Januari med massa flygning! Det ni, det är bra skit!
 
Gott nytt år mina favoritläsare, tack för ett fint bloggår ♥

Tvåtusen tolv var hela livet.


Tvåtusentolv. Detta året har varit en berg&dalbana.
Året 2012 började med att jag lovade att detta skulle bli mitt livs bästa år. Jag skulle bli kär, lycklig, flyga och resa. Jag skulle leva som en kung från dag till dag och andas euforin. Allting blev kanske inte riktigt som planerat, jag lyckades inte vara så stark som jag ville vara. Tvåtusenelva slutade trots allt med att jag fick reda på att far min var sjuk och sorgen satt i rakt igenom tvåtusentolv. 
 
Vintern och våren var en lång tortyr, jag trodde att hela livet var över. Jag grät varenda natt, jag hade ingen ork, jag var så sliten och så ledsen och inuti mig fanns inte en gnutta hopp. Jag var så jävla trasig som människa så det var inte sant.
Jag spenderade den tiden med att försöka göra min pappa stolt för det kändes som om att all min tid var slut, jag var tvungen att spurta nu. Emellan sorgen förändrade jag mitt utseende jämt för att det var någon bra escape från verkligheten. Hårförlägning, färgning, det mesta. 
Skolan var helvetet på jorden. Jag fick inte alls ihop det, lärarna tyckte jag var monster och jag tyckte (tycker) lärarna var (är) monster. Jag grät litervis och ingen förutom mina vänner var på min sida, ingen trodde mig vad jag än sa, ingen förstod hur helvetes jävla trasig jag var. Jag vet inte vad jag hade gjort utan världens finaste vänner.
 
I Maj kom de ljusa nätterna, grillkvällar och första brännan. Lyckan började sprida sig i kroppen, jag och bästavän Karro kom på att vi skulle ta våra vingar till Ungern tillsammans och äntligen fick mitt liv lite nya dimensioner, jag blev lite mer impulsiv och lite mer lycklig. 

Juni blev så perfekt. Jag började prata med en total stranger åttahundra kilometrar bort, isen i mig smälte och han suddade ut allt mitt självhat. Jag satt uppe hela nätter och vi pratade om livet, kärlek och sånt vi skulle göra innan vi dog. 
I slutet av Juni hoppade jag äntligen på flyget till Budapest med Karro, vi lämnade regenet i Sverige och gjorde gatorna farliga på varmare breddgrader. Det var bland de bästa dagarna i mitt liv, jag skrattade så att jag kissade ner mig tre gånger på två veckor, jag skrattade tills jag grät och vi drack världens godaste limonade på jordens mysigaste café.

Augusti var verkligen min månad. Jag blev så in i helvetes kär i livet. Livet var så bra nu, livet var felfritt. Jag fick mina första minuter bakom rattarna på ett flygplan och gled med en vit fågel över staden med trasiga gator. Jag är fortfarande euforisk av den dagen, lyckan man får av att göra någonting man väntat på ett helt liv är helt obeskrivlig, jag fattar inte hur man kan bli så kär som jag blev där.
 
September. 
Åh älskade fina September. Äntligen började på min privatpilotlicens! Mina drömmars drömmar om att bli pilot gick i uppfyllelse. Behöver jag skriva mer eller förstår ni min totala eufori? 

Oktober, käraste bästaste Oktober. Min försa flyglektion, äntligen! Äntligen var jag i luften på riktigt! 

Slutet av tvåtusen tolv har varit vackert mina vänner, det vackraste i mitt liv. Gråa himlar har varit fyllda med rosa moln och mörka nätter fyllda med stjärnor, jag är bara så lycklig nu så ni anar inte. Jag avslutade året med att shoppa slut på mina pengar, nya skidleksaker och nya kläder som jag verkligen ser fram emot att visa. 

Tvåtusentolv har varit hela livet, allt på en och samma gång. Medgång motgång, kärlek och hat, allt, allt, allt, å vilket bra år ♥ 

Have yourself a merry little Christmas

 

Och så slänger vi bara in ett snabbt mobilinlägg och önskar er läsare en väldigt god jul!
Själv spenderar jag julen på landet strax utanför Borås tillsammans med min syster och systerbarn, hit ut kommer tomten (han kommer aldrig hemma hos oss), och så kan vi alla erkänna att en jul på en bondgård hemma hos farmor och farfar är en bra jul!
Hoppas ni får lika fin jul som mig, god jul!


För att hela livet är ett disco ikväll.

 
 
 
Då var mitt livs tredje och sista högstadiebal avklarad. Det blev en kväll med massa svett, onda fötter, träningsverk och himla massa skratt. Det var lite en sån kväll som man sent glömmer, och bilderna är sånna man kan kolla tillbaka på i flera år och älska lika mycket varje gång. Ja allt var bara så himla fint. 
Tack för kvällen homies ♥

Let me see what winter's like on Jupiter and Mars.

I min värld är snön rosa. Jag vet inte hur den ser ur i din värld, men ni vet, jag är en såndär drömmare. Bland faktauppsatser, franskaprov och bokrecensioner måste jag få lov att låtsas att min snö är rosa. Eller lila. Kalla det vad ni vill.
Mina ögon orkar inte vara öppna. Det är omöjligt att krypa ur mitt ide av dun på morgonen, allt för att gå till ett hus fyllt med hundratals människor med samma känsla just den minuten när de går från att andas minustioluft till att andas kaffe och korridårsdoft. Just detdär att vakna på morgonen för att släpa sin tunga kropp till ett ställe där ord som elevdemokrati och rättvisa blivit så sönderslitna av alla dessa lögner. 
Men sen, att komma hem till ett lager med femton centimeter snö, en varm kopp mjölk och marshmallows, snölek med mamma, värma sig vid brasan och bara hata måndagar. Det är sånt som gör måndagar så bra ♥

Jan Björklund i Agenda.

Jag förstår inte vad denna människa gör som utbildningsminister.
Jag satt till Agenda och slog mig själv i ansiktet och svor högt för att övertala hela mig själv att han på riktigt är vår utbildningsminister. Egentligen orkar jag inte lägga mig i politik, för att ungdomar och politik inte går ihop, vilken åsikt man än har kommer någon och kör över en. Jag vet att jag är feg, men det är jag. 
 
Men, han stod och diskuterade där då. Istället för att ta åt sig kritiken och liksom .. suck it up måste han bara kritisera tillbaka. 6 av 10 lärare är osäkra, elever (som jag) känner pressen av att ett litet misstag kan förändra ett helt betyg. Faktum är att det har hänt mig, jag missuppfattade en fråga på ett kemiprov, en endaste jävla fråga. Han sänkte mitt betyg från A till B. Efter mycket tårar och mycket arga ord kastade på honom fick jag några nya frågor och ett återigen höjt betyg till det jag från första gången förtjänade. 
Ett annat exempel är svenska, jag råkar vara ett A-barn där också (Detta säger jag självklart bara för att skryta). Nu kommer jag förmodligen bli sänkt till ett D pga. en endaste helvetes jävla kukuppsats, och jag tänker inte ursäkta språket, är ni finkänsliga kan ni sätta er i soffan och glo på kungadebatt. 

Men kära lilla Jan Björklund, han är för stolt för att inse att detta är ett betygssystem som inte fungerar. Jag älskar hur det har blivit mer rättvist och fler skalor, men.. faktumet att en dålig dag i skolan kan förstöra någonting jag jobbat med i tre år? Komigen? Vadfan? 
Det går inte att vara så stolt som han är som politiker, det går inte. Han har ju förfan inga bollar!
 
Dessutom är utbildning ett ämne i sverige som är helt diktatoriskt. Elever eller lärare har ingen röst i saker och ting som ändras i utbildning, och är inte detta ett sk. demokratiskt land? Eller? 
Nej. Denna människa bör avgå, han platsar på Coop den jäveln.

Hade velat se hur han hade skött sig i skolbänken.

Breaking dawn!

 

Ni kan väl knappast inte ha missat att jag är förälskad i och gift med Robert Pattinson, sitter på bion just nu och väntar på att del två ska börja efter att ja suttit och gråtit och skrattat och haft rysningar i två timmar till del 1. 
Det känns.... Jag vet inte. Jobbigt. Sen jag var tio år har jag legat och gråtit till filmer och böcker, förälskat mig i människor som inte existerar, fått känslor för en fantasi i Hollywood (yes mr. Pattinson). 
Nu är jag femton och inatt är det slut. Sagan är över.
Nu återstår bara sagan om att bli pilot. (vart det nu än kom in i bilden men det är väl lite det jag andas för nu)


Don't you worry there my honey ♥

 
När jag inte har någonting bättre för mig så älskar jag att sätta upp håret med nålar och göra flätor av håret som inte riktigt vill med upp i nålarna. Ibland blir det bra, ibland blir det inte bra. Idag blev det bra på riktigt men inte lika fint på bild, men det är väl ganska typiskt? 
 
Jag känner mig lite småhemsk som "aldrig" skriver här och "aldrig" svarar på era kommentarer, fast jag gör det. Det är bara det att jag tar min lilla tid för just nu händer allt i hela världen på en och samma gång. Vindarna är bakochfram. Ena sekunden kommer en vindby och puttar mig framåt flera meter sedan slår motvinden till och jag faller hjälplös mot marken. Men jag är kvar. Jag är kvar och kommer aldrig försvinna.

And I want to be happy, and I want to fly away.

Långa dagar. 
Världen, mörkret och haglet som skjuter mot fönstret är motbjudande. Värmen och säkerheten under dunet och den utslitna nallen i famnen som man haft ett helt liv med är det enda som existerar i ens inre viljor. 
Man bara vet, om man kan läsa regnet så vet man att det är en av de dagarna som aldrig riktigt kommer ta slut. Visst, timmarna kommer rinna ut i sanden och imorgon kommer efter tiotusen blinkningar men just en sånhär dag glömmer man inte på länge. Den sitter kvar i hjärtat och skaver. Och när man är femton och det skaver i hjärtat känns det som om det aldrig kommer ta slut.
För det går sönder nu. Jag kan inte laga det. 
Jag undrade lite hur slutet såg ut, och hur det kändes och smakade. Det är mörkt, gör ont och smakar ljummet salt och kommer i form av havsvatten som rinner ur ögonen.
End of story.
 

I don't want a forever and always, I just want... I don't know what I want.

 

It's a virus. It makes you weak, takes your sleep away from you and pull your focus out. It's a virus and I need to defeat it because I've sworn to myself I'm content with loneliness.


It's a sight of ecstasy.

Rihanna – Diamonds
Måndag. Det är väl en av veckans mindre välkomna dagar? Idag är en sån dag. De flesta vet nog definitionen av sen sån dag, mörkret faller vid sju och trötten erövrar alla dagens måsten.
Jag hann med en lektion i morse, sen bar det av mot vårdcentralen för hade fått någon allerisk reaktion och fått utslag över hela kroppen. Jag hade  ju inte haft någonting emot att vara sjuk oftare. . . doktorn såg inte helt fel ut, haha! Fick tabletter men det var ingen idé att traksa till skolan för de hade biverkningar och lyckades 3 olika biverkningar, det är väl typiskt mig kan jag säga! Får alltid biverkningar av medicin... jag lyckades åka på trötthet, svullnad och utmattning, känns som kvällarna i Ungern! Haha!

I scraped my knees while I was praying and found a demon in my safest heaven.

It's tiring. I'm just a bit sick of it.
Han, honom. Whatever. Jag flög i helgen, sådär som en fågel fast kanske inte ritktigt så bra. Idag har jag en träningsverk i en klass för sig, "Vadå träningsverk av att flyga då?... eh?" Ja precis. Träningsverk av att flyga. Det finns inget bättre än att flyga, men igår gick det bara lite halvt om halvt åt helvete och det är mindre roligt. Jag hade ju inte heller direkt någon kraftig sidvind att skylla på, eller turbulent luft. Det var bara jag och jag och jag som sög. 

Earlybird

Sitter i klubbens utslitna och alldeles för sköna soffa och ser ut över en blågrå himmel och väntar på att vackra fågeln ska landa igen så ska jag upp (äntligen) och cruisa lite. Ska bli fruktansvärt Asbra, att få göra det bästa man vet är det underbaraste som finns!


Tidigare inlägg Nyare inlägg